När rösterna hade räknats i Borlängevalet 2018 jublade KD:s gruppledare, Jonas Hillerström.

"Jag var fullt inställd på att Borlängealliansen skulle ta över, att vi hade vunnit valet. Alla våra partier hade ju fått fler mandat. Jag hade givit intervjuer om hur häftigt det skulle bli att äntligen få göra skillnad. (...) Vi har hela tiden haft uppfattningen att vår borgerliga politik inte blir sämre för att andra röstar på den."

Så beskrev Hillerström långt senare sin känsla på valnatten (BT 210119). Så säker var uppenbarligen Hillerström på att SD i Borlänge skulle föredra "borgerlig politik" och att SD-rösterna kunde tillgodoräknas politikens högersida. 33 mandat till höger mot 28 mandat till vänster – så såg det politiska landskapet ut efter valet för KD.

Men för de åtta mandaten i mitten, som utföll för C och L, var det inte alls så. Där ansågs valresultatet vara 23 mandat för Borlängealliansen mot 28 för de rödgröna. SD:s 10 mandat kunde inte sättas i spel för att nå en majoritet, trots SD:s ivriga försäkran om att ett maktskifte var prioriterat för partiet.

Beskedet från oppositionsledaren (Agneta Nyvall, då moderat) om att hon säkrat "passivt stöd" avfärdades av C och L eftersom SD nästan direkt gjorde ett sakpolitiskt förhandlingsutspel (om avgiftsfria bussar för pensionärer).

Fem veckor senare presenterades ett detaljerat kommunpolitiskt avtal i 100 punkter och Ofa, L, C, MP och S tillträdde med egen absolut majoritet. Men majoritet var inte heller då ett absolut krav för L, enligt kommunalråd Monica Lundin (L) (BT 201206), som kunde tänka sig en situation med SD som vågmästare:

"Jag skulle mycket väl kunna ha övervägt Faluns lösning om Borlängealliansen varit den större minoriteten, men så såg det ju inte ut."

Även C:s kommunalråd Karin Örjes kan tänka sig ett styre som det i Falun, där SD:s röster faktiskt fäller avgörandet, men uttryckte sig mer skeptiskt (BT 210112):

"Ja, jag tycker att C i Falun visat ett fantastiskt ledarskap i en svår parlamentarisk situation. Jag har svårt att se att vi i C i Borlänge skulle kunna hamna i en situation där vi bygger en majoritet på någon sorts samarbete med SD, även indirekt."

Det kan vara värt att påminna sig att även S och MP verkar omfattas av en politik där partierna accepterar att regera vidare även om deras politik behöver SD-stöd. Åtminstone gjorde S det under de turbulenta år när den så kallade "supermajoriteten" (när S+MP-budgeten förhandlades med hela Borlängealliansen) sprack upp.

För då trädde SD in som S politiska riddare och räddade kommunalrådet Jan Bohman (S) kvar vid makten. Han hade inget emot detta, konstaterade han efter märkliga turer när S-budgeten antogs i fullmäktige innan sommaruppehållet 2013 (BT 130620).

"Jag har ingen avsikt att förhandla med SD. Men jag har inget emot att de eller andra partier stöder de förslag jag lägger. Men jag tänker inte bygga min majoritet på en förhandlingssituation med SD".

Resultatet av C:s delikata balansgång i Falun är att SD:s vänsterpolitik för skolorna lamslagit de reformer de borgerliga partierna försökt genomföra flera gånger – och det är som bekant skola och äldreomsorg som är en kommuns stora ansvarsområden. Faluns styre är vingklippt.

I Falun, vars politik präglats av majoritetväxlingar nästan varje val sedan 1990-talet är den dimensionen av kommunpolitiken tömd på laddning. I Borlänge, som varit hegemoniskt rött i förvaltningar, politik och civilsamhälle sedan demokratins införande, är däremot maktskifte ett nyckelargument för de borgerliga partierna.

Förändring är ett politiskt huvudnummer. Det är i dag tydliga sprickor i den röda borgen Borlänge. S har backat 25 procentenheter mellan valet 1994 och valet 2018.

Jag har försökt att reda ut hur Borlängepartierna ser på regeringsfrågan inför höstens val. M, NF och KD behöver man nog inte tveka kring. Där är det öppna spjäll mot SD.

Varför skulle M och KD lokalt se sig förhindrade att gå in i förhandlingar med SD Borlänge, när partierna på riksnivå gemensamt lade den reservation i finansutskottet som sedan röstades igenom i riksdagen?

I Borlängepolitiken är SD avdramatiserat. Det är på riksnivån S partiskadliga sluggers som Peter Hultqvist vevar om "nyfascister" och "sminkade grisar". Gruppledaren Kent Forschner-Hell (SD) framstår inte som någon ideologiskt driven lokalpolitiker, men han har förstås noterat att dörren öppnats av högerpartierna (BT 200812):

Efter valet 2022 vill vi ingå i ett majoritetsunderlag med KD och M. Det är det vi strävar efter. Men om vi blir vågmästare blir det också bra. Vi ser ju hur SD i Falun tillsammans med S lyckas bevara landsbygdens skolor på det sättet.

Hur pragmatiskt alla i Borlängepolitiken ser på SD lokalt visar sig oerhört tydligt av ledarredaktionens avslöjande (BT 201109) av de sonderande samtal som Ny Framtid, KD, V och SD genomförde under en tid. Det blev inte ens upprört i V i Dalarna efter det. Och sedan dess har V stött SD:s misstroendevotum mot statsministern. Alla är beredda att rida på SD:s rygg för att maximera sin politiska utväxling.

L i Borlänge ger kryptiska svar i regeringsfrågan, av typen "vi får se". Det viktiga är att hitta egen L-politik för Borlänge och komma ut ur S dominanta slagskugga, där M varit så ivriga att placera L under denna mandatperiod.

C betonade redan för ett år sedan att man lägger en egen budget 2022 och väljer en egen väg. Och sedan dess har C i ljuset av L:s sidbyte profilerat sig som det borgerliga parti som inte samtalar med SD, även om det i Sverige finns kommunala C-undantag från samarbetsförbudet.

Men frågan är faktiskt mycket mer komplicerad än vad många tror. Analysen som placerar SD som något passivt bihang till höger om M är helt fel.

På riksnivån spelar SD det långa spelet, och det är ingen tvekan om var SD står i de höger-vänsterfrågor som alltid dominerat Borlänges politiska liv och som gjort och gör S till navet som kommunpolitiken kretsar kring.

I den ekonomiska politiken är SD ett vänsterparti.

På punkt efter punkt motsätter sig SD den borgerliga arbetslinjen.

Om det ska fortsättningen på den här artikeln handla när den publiceras på måndag.