Annons

Annons

Annons

Gabriel Ehrling Perers

ledare liberalDalarna för tolerans

Gabriel Ehrling Perers
Så blev Hédi Frieds minne odödligt i Dalarna

Demokratikämpen, dalavännen och Förintelseöverlevanden Hédi Fried är död, 98 år gammal. Här är berättelsen om hur hon kom att göra stort avtryck i Ludvika och Dalarna. Vid pennan är Gabriel Ehrling Perers.

Text: 

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende liberal.

Hédi Fried blev 98 år. Här syns hon i Ludvika 2018 tillsammans med dåvarande kyrkoherden Gunnar Persson.

Bild: Anton Ryvang

Annons

***

Det var inga lätta år för Dalarna.

Landskapets historia är inte brunare än i andra delar av Sverige, men nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR) hade bestämt sig. Det var här de skulle sätta in sin stöt. Målet var att Dalarna, och särskilt Ludvika, skulle bli ett centrum för nazismen i Norden. Och NMR skulle använda demokratins verktyg för att ta sig dit.

Extremister har alltid funnits. Det är digitaliseringen som revolutionerat deras förutsättningar. I dag är det enklare än någonsin att sprida hatbudskap. Så även för ledare i extrema organisationer att hålla kontakten, samlas och till och med bygga rörelse.

Irrläror som förr begränsades av geografin kan nu fylla ett torg i en medelstor svensk stad. Alltså utan att de nödvändigtvis är särskilt många fler än tidigare. Det är också lättare att ge intrycket att vara många till antalet i en mindre stad än i en större. Den som vill – och vet hur det går till – kan ta stor plats, göra stora avtryck.

Annons

Annons

Nazistiska NMR hade bestämt sig för några platser i landet. Ludvika och Dalarna främst bland dem.

De senaste tio åren har nazismen kastat långa skuggor i Dalarna.

Bild: Lars Dafgård

Den organiserade nazismens återkomst fick nationellt och internationellt genomslag när en av NMR:s ledare tog ett av Sverigedemokraternas mandat i Ludvika kommunfullmäktige efter valet 2014. SD:s öppna listor hade gjort det lätt att kuppa sig in. Det räckte att 18 personer skrev namnet på en SD-valsedel – så hade ett nazistiskt parti beretts väg in i den lokala demokratins finrum.

Senare under mandatperioden skulle en annan NMR-ledare bli ledamot av fullmäktige i Borlänge. Efter 21 röster på den öppna SD-listan hade han hamnat på ersättarplats.

Från talarstolar i Dalarna kunde nu nazister helt öppet sprida sitt budskap om judiskt världsherravälde, folkutbyten och andra konspirationsteorier.

Det här var alltså en hel mandatperiod före den uppmärksammade Almedalsveckan i Visby 2018, där NMR tyvärr kom att stjäla en sorgligt stor del av showen genom sin hotfulla – och inte minst utstuderat effektsökande – närvaro.

Långt innan landet i stort såg Dalarna att NMR var på frammarsch. I Ludvika skedde tillväxten inte minst genom att nazister från andra delar av landet flyttade in. (I det avseendet likande etableringen ett mc-gängs.)

NMR är en hatfull sekt, men ledarna är inga dumbommar. De kopierade de traditionella folkrörelsernas metoder för att försöka skapa mening och samhörighet. Målmedvetet försökte också nazister nässla sig in i föreningslivet. I Folkets hus i Saxdalen (ej knutet till Folkets hus & parker). I riksförbundet Hem & skola.

Vid öppna politiska möten höll nazister sig framme och tog ordet. De ordnade utbildningar och fester för sina medlemmar. Tränade ”kampsport” i kommunens lokaler, utan att förvaltningen formellt kunde neka bokning.

Annons

Ledarna hade studerat demokratins gränser. Nu skulle NMR kliva fram och luta sig över dem.

Annons

***

Fyra år i rad marscherade nazistiska NMR på 1 maj i Dalarna. Den här bilden är från Borlänge 2016.

Bild: Lars Dafgård

Dalarna har varit rött sedan demokratins införande. Bara en grön ring runt Siljan och några blå strimmor här och där. Fram till maktskiftet 2018 styrde S dåvarande landstinget obrutet 92 år i rad. 1 maj är alltså inte vilken dag som helst, det är arbetarrörelsens dag. Det skulle NMR utnyttja.

Med demonstrationsfriheten som juridisk mantel kallade ledarna till nazimarsch i Borlänge 1 maj 2016. Gällande lagstiftning förbjuder formell uniform, men NMR såg till att lägga sig så nära som möjligt. Vita skjortor (i stället för bruna), svarta handskar och instoppade slipsar av samma färg. Rader av sköldar och fanor av sådan typ att de lätt skulle kunna användas som tillhyggen.

Det var en chockerande syn. Hundratals nazistiska vitskjortor, sympatisörer utan ”uniform” i släptåg. Under marschen upprepades listan på folkförrädare och löftet om en nordisk revolution. Det var domedagsstämning för demokratin.

Scenerna upprepades 1 maj 2017, fast då i Falun.

Vid bägge tillfällen arrangerades stora motdemonstrationer, men det tycktes något tröstlöst. Hur skulle överkryssade svastikor komma åt problemet? Nazisterna fanns ju där även nästa dag – och nästa. Enskilda demokratiaktivister vittnade också om en stor utsatthet och rädsla.

Inför valet 2018 skulle NMR satsa allt sitt krut i Dalarna på Ludvika, där rörelsen nu ställde upp som eget formellt parti. Det var här det årets marsch skulle gå.

NMR radar upp för march genom Borlänge 2016.

Bild: Lars Dafgård

Annons

***

Det låg ett allvar i rummet när Hédi Fried i mitten av april 2018 tog emot i sitt hem för en intervju med Nya Ludvika Tidning och de övriga lokaltidningarna i dåvarande Dalarnas Tidningar. Fried hade länge följt nazismens tillväxt i Dalarna på avstånd, nu skulle hon för första gången dela sina tankar om utvecklingen.

Annons

Det blev en minst sagt annorlunda intervju. Hédi Fried kom att ställa lika många frågor som jag:

Hur många är nazisterna? Vad säger människor i Dalarna när de marscherar? Vilka säger emot? Vad gör medierna? Och så vidare...

Hédi Fried blev 98 år.

Bild: Anton Ryvang

Jag svarade som det var: Att vi alla brottades med hur vi skulle hantera att hatet gick på gatorna. Att vi inte riktigt visste hur oroliga vi ska vara, för oss själva och för demokratin. Att vi slets mellan tankarna Det här får inte stå oemotsagt! och Vi ska inte ge nazisterna för mycket uppmärksamhet... Att vi alla nog hade hoppats att NMR skulle förtvina och försvinna igen, men att vi tvingats inse att de inte skulle göra det än på ett tag.

Jag berättade att många sannolikt skulle gå ut och demonstrera emot nazismen även på årets 1 maj. Att antirasistiska organisationer var mobiliserade. Att arbetarrörelsen vägrade låta sig avskräckas. Att Svenska kyrkan på sitt vis hade bjudit till gudstjänster och familjedagar.

Hédi Fried sken upp. Ja, hon log: ”Det finns motstånd”.

Hon ville mana till mer av varan:

”Låt inte chocken förlama! Även om det är mänskligt att göra det när man ställs inför ondskan. Vi måste hjälpa varandra komma ur chocken och agera. Hela samhället bör visa att man inte tål nazismen. Alla som har något att säga ska hålla ihop. På så sätt ser övriga befolkningen kraften när man kommer samman.”

Annons

Hédi Fried skulle fylla 94 år när hon intervjuades om NMR för Nya Ludvika Tidning och Dalarnas Tidningar.

Psykologen Fried förde sedan in samtalet på barn och unga. Förklarade varför skolan ska vara i första rummet när vi pratar om att bekämpa och förebygga extremism. Att lokalsamhället inte heller här får rygga tillbaka:

”Det är bara att berätta för barnen. Prata, prata, prata. Var inte rädd för att använda orden. Orden kan döda men de kan också rädda dig. Barn förstår mer än vad man tror. Viktigast är att förstå att hotet från nazismen inte stannar med oss judar. Börjar man mörda judar så fortsätter man med andra.”

Annons

Hon talade om att erbjuda andra sammanhang. Hur samhället alltid måste vara uppmärksamt på ”svansen”, människor som om de glöms bort riskerar att hamna sett.

Mot slutet av intervjun drog den då snart 94-åriga Förintelseöverlevanden efter andan och sade:

”Vi ska alla göra vad vi kan och även jag måste göra något.”

Svaret på den givna följdfrågan ”Vad menar du?” löd:

”Man ska inte vara rädd. Jag kommer till Ludvika när nazisterna marscherar.”

***

Efter intervjun tog det en stund innan jag riktigt förstod vad som hade hänt.

Skulle Hédi Fried komma till Ludvika för att demonstrera mot nazimarschen ett par veckor senare?

Hade jag – utan tvekan, men också utan att fråga någon annan på tidningen... – lovat att vi skulle ordna så att Hédi Fried fick träffa några av dem som varje dag står i första linjen i försvaret av demokratin i Ludvika?

Så var det.

Sagt och gjort.

***

Hédi Fried när hon mötte ett 50-tal personer i Ludvika 1 maj 2018.

Bild: Anton Ryvang

Annons

Samtidigt som NMR marscherade några stenkast bort samlades en brokig skara människor i fullmäktigesalen i Ludvika stadshus, som vi fått låna för att möta de stränga säkerhetskrav som gällde för dagen.

Lärare och rektorer, representanter från kyrkor, idrottsföreningar samt hembygdsrörelse. Demokratiaktivister, kommunpolitiker och ledningarna för de två stora privata företagen i Ludvika – ABB (nu Hitachi) och Spendrups. Forskare, riksdagsledamöter och en minister. Mitt i salen, med allesammans samlade runt sig: Hédi Fried.

På sätt och vis var det en manifestation mot hatet där ute. Symboliken var stor när företrädare för skolor, företag och föreningar efter mötet ställde sig sida vid sida för en bild utanför stadshusets port. Alla som ville fick med namn och bild i tidningen berätta varför de tagit ställning. Även här blev uppställningen mangrann.

Samling runt Hédi Fried vid stadshusets port.

Bild: Anton Ryvang

Annons

Ändå var det här inget vanligt ”startskott”. Inget grundande av en ny organisation, inga val av styrelse eller samtal kring ny logotyp. Det var en samling av människor som var och en engagerat sig för att begränsa nazismens skadeverkningar i Ludvika – i sitt sammanhang. Men nu hade de också hittat varandra.

Det hände något i rummet när Hédi Fried i tur och ordning lyssnade till vad var och en hade att säga. Tunga bördor, som bars av enskilda föreningsledare och lärare i Ludvika, fick ett sammanhang och kunde börja delas.

Flera deltagare – framför allt ledare för de antirastiska organisationerna, men även pedagoger och politiker – vittnade om hur NMR:s närvaro medförde enorma personliga påfrestningar.

Fried svarade lugnt och stilla. Och så manade hon till fortsatt samling i Ludvika och Dalarna – för tolerans och emot extremism.

Annons

Motdemonstrationer i Ludvika, 1 maj 2018. Foto: Ulf Palm/TT.

Efter mötet i stadshuset var det sagt att Hédi Fried skulle skjutsas hem till Stockholm igen. Så blev det inte.

Hon tog mig i armen och sade: ”Nu går vi. Jag vill se nazisterna med egna ögon!”

Sedan gick hon längst fram till kravallstaketet, hållandes ett litet pappershjärta i handen.

Det där är ju hon, det där är Hédi Fried!, hörde jag en tjej säga.

Människor runtom henne skanderade Inga nazister i våra städer, men övergick sedan, när de upptäckt vem som fanns bland dem, till att ropa: Hédi! Hédi! Hédi!

Hédi Fried, längst fram vid kravallstaketet i Ludvika.

Bild: Anton Ryvang

Mötet i stadshuset hade Hédi Fried avslutat på ett sätt som överraskade alla, inte minst hennes medföljande vänner.

Hon hade sagt: ”Tack! Jag kommer igen.”

Det gjorde hon. Och det tycktes alltmer som att Ludvika hade bestämt sig.

När NMR sökte tillstånd för valstugeverksamhet på gågatan i Ludvika inför kommunvalet 2018 klev Svenska kyrkan ut på samma gata med kärleksbudskap, kaffe och samtal om medmänsklighet. Ludvika församling arrangerade återkommande möten och seminarier kring tolerans och bjöd till anhörigsamtal för dem som hade någon närstående i eller på väg in i NMR.

Annons

Idrottsföreningar i Ludvika samarbetade med Rädda barnen kring förebyggande arbete. Hembygdsföreningarna gjorde klart att kulturarvet inte skulle kidnappas av det högerextrema. Segerstedtinstitutet utbildade lärare kring toleranspedagogik och hur skolan i tid upptäcker och förhindrar att unga rekryteras till extrema rörelser.

Annons

ABB och Spendrups markerade att de inte tänkte låta nazismen förgifta Ludvika – och avsatte miljonbelopp för ett helt nytt doktorandprogram vid Högskolan Dalarna kring förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism.

Vid Hédi Frieds andra besök i Ludvika, bara dagar före valet 2018, hade deltagarna i arbetet fördubblats från ungefär 50 till drygt 100.

Vid det andra stormötet för tolerans och emot extremism hade Hédi Fried med sig systern Livia Fränkel, även hon överlevande från Förintelsen.

Bild: Stina Rapp

Till stormötet därefter – 1 maj 2019, då NMR ännu en gång kallat till marsch i Ludvika – fick arrangemanget flytta till aulan på Lorensberga skola för att alls få plats. Hédi Fried tvingades tyvärr att stanna hemma av hälsoskäl, men alltsammans hade då fått ett eget liv.

För att få plats med de 160 deltagarna på en gruppbild fick vi gå ut på skolgården och skicka fotografen uppför en brandstege. Och då var det bara ett av alla arrangemang som genomfördes i Ludvika den dagen.

Det tredje stormötet på Lorensberga skola, 1 maj 2019.

Bild: Lars Dafgård

I kyrkparken samlade Svenska kyrkan och andra församlingar/föreningar till stor familjedag med parollen ”Störst av allt är kärleken”. Det var för många för att hålla räkningen men uppskattningar talade om 2000.

Clowner mot nazister hade trollat de till antalet färre än tidigare nazisterna på gågatan. We are Ludvika/Dalarna och Dalarna mot rasism hade precis som tidigare ordnat motdemonstrationer. Arbetarrörelsens organisationer hade tågat som vanligt. Företagare i stan hade samlat ihop ett eget demonstrationståg under parollen Företagare mot nazism.

Annons

Annons

Civilsamhället hade visat sin kraft.

I rubriken till ledaren i Nya Ludvika Tidning dagen efter skrev jag:

Ludvikaborna har återtagit sitt hem.

Madelene Goldmanns, rektor på Lorensberga skola, i samtal med Centerledaren Annie Lööf, en av talarna vid stormötet på skolan.

Bild: Lars Dafgård

***

Hédi Fried var en naturkraft, med energi och engagemang som får oss andra att blekna i jämförelse. Just därför är det viktigt att säga att budskapet hon förde med sig till Ludvika och Dalarna omfattar långt fler än dem som av egen vilja och kraft tar sig ut på torget för att demonstrera.

Hon var noga med att säga att ingen kan göra allt – men att alla kan göra något.

Nazismen försvann så klart inte över en natt, men frammarschen hejdades. Den nedåtgående spiralen i Ludvika bröts och NMR misslyckades med att ta sig in i fullmäktige som eget parti. Ludvikaborna stod pall. De tänkte inte låta sin stad och hembygd kidnappas.

Ludvika och Dalarna glömmer aldrig Hédi Fried.

Hon berörde många.

Hon finns kvar hos oss, var och en.

Fotnot: I valet 2018 fick NMR 219 röster i Ludvika. Det motsvarade 1,3 procent och räckte inte till något mandat. Framme vid valet 2022 hade partiet tappat var tredje väljare och fick 144 röster.

Hédi Fried och Gabriel Ehrling Perers utanför Lillkyrkan i Ludvika i augusti 2018.

Bild: Stina Rapp

ß

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan