Sommaren är snart slut och hösten ligger i luften. Sedan kommer den, för oss i de kyligare delarna av landet, långa vintern. Inte så konstigt att det börjar klia i fingrarna när tanken på att boka solsemester dyker upp.

TUI, Ving, Apollo – charterarrangörerna lockar med bilder på vackra stränder och givet avstånden orimligt billiga sista minuten-flyg.

Thailand är en populär destination och jag var själv där för några månader sedan. Då för att träna thaiboxning på Bangkoks äldsta muay thai-akademi, ett lockande stopp för den kampsportsintresserade på en flera månaders lång resa i regionen. Det var innan det thailändska valet drog i gång, och i de svettiga träningslokalerna pratades det inte mycket politik (det pratades knappt någon engelska över huvud taget).

Men strax efter att jag kom hem, i maj, hamnade det thailändska valet på agendan även hemma i Sverige. Det handlade om militärens makt över politiken, en efterlängtad reform av lagstiftningen kring kungahuset, att oppositionen väntades locka ”den förlorade generationen”; unga människor som ville se förändring i landet.

Valdeltagandet uppgick till rekordnivåer. De två oppositionspartierna som ville se demokratiska reformer (Phak Kao Klai, ”Ny framtid”, och Phuea Thai, ”För thailändare”) skördade stora framgångar över den militärjunta som länge suttit vid makten. En ny premiärminister skulle väljas i juli genom beslut i parlament och senat – där den sistnämnda består av 250 ledamöter utsedda av militären.

Pita Limjaroenrat, ledare för ”Ny framtid”, utropade sig till valvinnare då hans parti fått flest röster. En koalition skulle ge partiet fler än hälften av platserna i underhuset, vilket kunde tänkas utmana militärjuntan.

Men så blev det inte. Politisk rättvisa och fria, demokratiska val har inte varit något att ta för givet i Thailand de senaste decennierna.

Thailands forne premiärminister Prayut Chan-O-Cha, som tog makten som arméchef under en militärkupp 2014, lämnade visserligen politiken efter valet. Pita Limjaroenrats chans att bli ny premiärminister har dock hindrats av det, till stor del, militärstyrda parlamentet och Pita ”hotar” med att ge upp om han inte släpps fram.

Så verkar det också bli.

Det såg ut som att Thailand var på väg tillbaka mot demokratin, men det är inget demokratiskt land längre. Det är en diktatur.

Rimligen bör detta också få konsekvenser för hur vi ser på landet.

Thailands utveckling är mycket sorglig.

Sedan 40-talet har landets politiska historia präglats av militärstyren och kupper. Landets tidigare premiärminister, Thaksin Shinawatra, greps häromveckan efter att ha återvänt till Thailand från en självvald exil på 15 år då han tidigare blivit avsatt och dömd för korruption. Ingenting som heller är ovanligt i Thailand.

Enligt en författning som antogs 2017 är det militären som styr landet. De har en nära relation till kungahuset. Thailands majestätslagar – exempelvis brott som att ”skymfa” kungahuset – är extremt hårda. Pressfriheten i landet har försämrats mycket sedan millennieskiftet, och numera styrs de flesta tv-kanalerna av militären och regeringen. För grova narkotikabrott används ibland dödsstraff.

Hur vackra stränderna än må vara bör vi fundera över om det är rimligt att bränna semesterkassan på charter till ett sådant land.

Att avfärda alla resor till diktaturer vore fel. Det är viktigt för att bibehålla någon slags relation till krisande länder och dess befolkningar. Många reser också till sådana länder för att delta i hjälpverksamhet eller biståndsarbete. Men vi behöver inte gynna en militärdiktatur genom aningslös turism.

De pengarna hamnar ju sannolikt inte hos den protesterande befolkningen som vill se demokratiska reformer – utan upprätthåller de antidemokratiska krafter som fortfarande styr landet.

Så fundera ett varv till innan du bokar nästa charterflyg till Thailand.